Vad gäller med möten med över 50 personer?

Det är en vanlig missuppfattning att möten och konferenser över 50 personer inte är tillåtna. Det stämmer inte. Slutna möten och konferenser som arrangeras av företag eller organisationer räknas inte som allmänna sammankomster och omfattas därför inte förbudet. Här kan du läsa mer …

https://www.svenskamoten.se/nyheter/vad-sager-anders-tegnell-om-moten-over-50-personer/?fbclid=IwAR3kok1qH0bzvRlYTOE-3ejx81BV8jQDPeAFRNZprP0rDYs7Znst0NxoSEk

Jag har suttit inne ...

Jag träffar otroligt många människor som sitter i fängelse.

Har faktiskt själv suttit inne.

Och att bli berövad sin frihet kanske är bland det värsta som kan hända en människa.

Att ha ett galler mellan sig och livet är fruktansvärt, eller hur?

Men det finns olika galler.

Det gallret jag pratar om här är KULTUREN som din själ lever i, som format dig och som fortfarande berövar dig din frihet.

Vad är då det där gallret tillverkat av?

Här kommer några exempel:

- VÅLDSKULTUR, fysiskt, psykiskt, sexuellt, ekonomiskt etc, du berövas din kraft, både i kropp och själ för att lämna fängelset.

- DOMSTOLSKULTUR, det är alltid någons fel och det är viktigt att döma den personen. Lika viktigt är det att vara på sin vakt så man inte blir dömd själv.

- FÖRMINSKNINGSKULTUR, om du som barn eller vuxen inte blivit sedd, hörd, bemött, tröstad eller älskad.

En av ovanstående kulturer eller någon av dom skapar ett av de vanligaste fängelserna som finns:

- JÄMFÖRELSEFÄNGELSET. Ett oerhört grymt fängelse för att du kan bli sittande där på livstid och det kommer ALLTID fram till samma sak; att du inte duger.

Känner du igen dig?

Sedan skapar de här kulturerna extra inhägnader som stoppar vårt fria liv och det är ofta olika typer av missbruk, bitterhet och förakt.

Jag har spenderat alldeles för många år i några av de här kulturella fängelserna.

Idag är jag fri, även om ärren finns kvar.

Det finns många nycklar och sätt att bli fri men några av mina nycklar som gav mig tillbaka mitt fria liv är:

- Tacksamhet, som ger mig rätt fokus och fyller mig med VÄRDEFULLHET, vilket i sin tur gör att jag inte vill stanna i miljöer som inte är konstruktiva. För jag är VÄRD nåt.

- Acceptans, behöver inte "gilla läget" men tanken; "nu är det så här, hur gör jag för att må bättre i morgon" gör att tyngden på mina axlar försvinner och jag aktiveras.

- Bra rådgivare, ja, vad vore jag utan mina rådgivare? Mina BRA rådgivare. Rådgivare som inte säger det jag vill höra, men med klok kärlek gör mig uppmärksam på min situation och vad jag kan göra för att slippa leva bakom gallren.

Det märkliga är att det som ledde till ett liv bakom galler och det som ledde till ett liv i underbar frihet är samma sak - en tanke.

Så hur tänker du kring det här?

Hoppas innerligt att din längtan efter frihet är starkare än skiten som intalar dig att du ska sitta inne. 🤗❤️

Nånannanismen - så blir du av med energislukaren

Jag tror att både du och jag har stått i situationer där något inte blivit gjort, och det rätt så snabbt står klart att det är “nånannan” som inte gjort det.

Efter att föreläst i snart två decennier har jag haft förmånen att jobba med och få inblick i otroligt många många företag och organisationer. Och det finns faktiskt inte ett enda ställe jag varit på där inte “Nånannanismen” härjat och stulit energi.

Men vad är det då som tar vår energi?

Ja, listan kan göras lång men “otydlighet” är en viktig faktor.

• Otydlighet kring känslor.

• Otydlighet kring uppdraget.

• Otydlighet kring roller och förväntningar.

• Otydlighet med hur vi “Tar emot rätt - Gör rätt - Lämnar rätt”.

Det blir ju enorma energiläckage i gruppen, men vad händer sen i kristider?

Jo, samtliga punkter ovan blir galet viktiga.

Hur slipper vi denna energitjuv då?

• Vi behöver bli ENIGA kring att vara tydliga med vad vi känner. Vi ska inte leka Dr Phil och gå i terapi hos varandra men en kort brief om känslostatus är alltid bra.

• Att likt en amerikansk politiker på turné dagligen repetera uppdraget - igen och igen och igen.

• Vara glasklara med vad våra roller är OCH vad de betyder i sammanhanget och utifrån det sätta en tydlig och rimlig förväntan.

• Bli nyfikna på varandras del i processen så att jag får svart bälte i att “Ta emot rätt”. Att “Göra rätt” är vi redan rätt så bra på, och att sedan gäller samma sak med att “Lämna rätt”.

Då föds en förståelse som ger en respekt, tydligheten kring uppdrag och roller är ett grundfundament i det som blir tillit och sedan blir vi ett mycket smartare och effektivare team när vi “Tar emot rätt - Gör rätt - Lämnar rätt”.

Men allt börjar med att möta varandra där vi är.

Då har “Nånannanismen” inte en chans att få sitt lömska fäste.

Framtidens samarbete redan idag

Ja, tänk att denna fruktansvärda pandemi tvingat oss att att samarbeta smartare på distans.

Men det är inte lätt.

Och just att det inte är lätt är något som förbryllar mig lite. Vi vet ju hur homo sapiens fungerar. Men samtidigt är det ju det som är problemet - det viktigaste i våra liv är relationer och bland det vi har svårast för är relationer. Som jag ser det har vi nu världens chans att accelerera utvecklingen av våra online-verktyg så de lyfter fram ännu mer av de mänskliga förmågor vi besitter och är beroende av att använda och förstå. Sedan kan vi även strukturera upp våra online-möten så vi även har “fika-snack-stunder” där vi var och en får en chans att “checka in”, lyfta någon kollega som gjort en hedersvärd insats eller dylikt.

Att sedan även använda vår natur och lägga fler “promenadmöten” och utomhus-föreläsningar kommer bli mer och mer självklart.

Behovet att bara få mötas som människor är en viktig del inför att vi sedan skall prestera och leverera som grupp. Men det kräver några saker:

1. Gemensam världsbild, vi ser i detta nu världsledare som hellre pratar om att ge sig själv höga betyg för sin insats istället för att adressera och förstå och möta medborgarnas behov. Att tillsammans ha en gemensam världsbild på allt från vårt uppdrag till våra roller är självklart helt avgörande.

2. Respekt och tillit, både till varandra och uppdraget. Vi behöver varken älska varandra eller fira jul ihop men vi ska respektera varandra. Och den respekten kan inte krävas, bara visas. Samma sak med tillit. Ingen kan kräva någon annans tillit men jag kan bestämma mig för vem och vad jag skall visa tillit till. Därför behöver jag veta mitt eget varför och vad som förväntas av mig och även känna att jag är sedd och välkomnad.

3. Bygga en miljö där vi både har en fungerande teknik och en social miljö där så mycket av oss människor som möjligt får plats och “går igenom” linserna på våra webbkameror. Här ryms humor, sårbarhet, feedback och våra drivkrafter. Och när vi använder oss av våra olikheter skapas en speciell energi och ännu starkare band av gemenskap.

Det finns oerhört mycket mer att säga om detta, men jag väljer att börja här.

18 års föreläsande har gett mig ett fantastisk underlag av kunskap, härliga möten och erfarenheter.

Nu vill jag ge så mycket som möjligt vidare.

Chefspeppen - att ta bra beslut i svåra tider

Någon sa; “Den kloke vet vad som är rätt, den vise gör det”.

Och det ligger väldigt mycket i det, men …

Som vanligt är det inte riktigt så enkelt. Efter 18 års föreläsande med massor av sessioner, övningar med ledninggrupper och ytterst personliga samtal har min övertygelse stärkts av att det inte alltid räcker att veta vad “som är rätt”. För i just DIN situation, just NU, finns det väldigt många parametrar som INTE beskrivs där, dvs i våra teorier. Oavsett hur väl de stämmer med forskning etc.

Så för att GÖRA rätt behöver vi många gånger ett bollplank, en röst utifrån, som med sin erfarenhet, spetskompetens och mänsklighet möter DIG just där DU är och utifrån det börjar sortera och ge perspektiv.

Då kommer du snabbare nå punkten där beslutet är väl grundat i dig, vilket i sin tur leder till att det är lättare att ta nya beslut när omständigheterna sedan ändrar sig. Och det gör dom snabbt ibland.

Så det är just det här som Chefspeppen vill vara för dig, nu mer än någonsin behöver vi lösa detta TILLSAMMANS, använda varandras briljans, värme och kompetens. Och som sagt; TILLSAMMANS.

Hur vi funkar i kriser

Ja, det är väl ingen hemlighet att Homo Sapiens inte direkt blir smartare av stress och rädsla. Funktioner som genom årtusendena visat sig vara nycklar till vår överlevnad. Men delar av vår hjärna har inte uppdaterats på väldigt, väldigt många tusen år så beteenden som var bra då blir rätt så förödande idag.

Så hur gör vi då? Min vän Mikael Jensen har några mycket intressanta tankar kring detta i sitt blogginlägg “Krishantering vid epedemiutbrott”. Att Chefspeppen dessutom är omnämnd var hedrande.

Alla borde knarka

Ja, jag tycker faktiskt det.

Det har definitivt räddat mitt liv.

De som känner mig väl kanske blir lite fundersamma nu, jag har nämligen aldrig knarkat. Har aldrig rökt. Jag har faktiskt aldrig ens varit full. Nej, jag vet, i det här landet är det en fribiljett till gruppen “människor man tittar lite misstänksamt på”. Men så är det, folk tjatade till jag var 18 år - då fick dom en chaufför så då blev det lugnt. Att jag dessutom är musiker, alltid känt mig trygg på scenen och alltid haft tjejkompisar - ja, alkoholen har ju inte erbjudit mig något för att “våga” eller “känna mig säkrare” eller dylikt.

Men, varför tycker jag att alla borde knarka?

Jo, jag tror att vi Homo Sapiens inte kommit längre i vår utveckling utan att vi behöver det.

Frågan är vilket knark vi behöver. Det som vi vardagligen kallar knark och som är olagligt tycker jag är skit. Det behöver vi ju inte ringa Nobelkommittén för att få bekräftat - vi vet att det är skit på alla plan. Personligen hatar jag det knarket. Jag hatar allt det gör och förstör, men inte missbrukarna - knarket.

Men vad finns det för BRA knark då?

I mitt fall är musiken mitt knark.

Älskar att sitta och jobba med en låt. Spela in. Producera. Se den växa fram. Lägga på mer instrument och bara förlora mig i det. Har ingen aning om tid, har ingen aning om bekymmer eller jobbigheter. Jag är bara där och då. Mitt i den kreativa, underbara bubblan.

Samma sak när jag sitter begraven i mina föreläsningsuppdrag eller skriver på nästa bok - magi.

Jag är helt övertygad om att både du och jag verkligen behöver förlora oss i något på regelbunden basis. Sedan om det är skogspromenader, träna, porslinsmålning, spela gitarr eller spela karate - spelar ingen roll, men vi kommer må bättre av det.

Om jag får tänka högt så är nog inte träning och rörelse ett knark, det är mer som syret - vi måste ha det hela tiden.

Men vad är DITT knark?

Vad gör du när du behöver koppla ifrån det som stormar runt i din värld?

För alla människor har ett svart hål i sig och Homo Sapiens vill vara hel så vi försöker fylla det.

Frågan är om du försöker fylla det med något utifrån, t ex dåligt knark, alkohol, sex, shopping, spela bort pengar, ELLER …

Har du något BRA knark som inte slår sönder ditt liv utan fyller dig inifrån och som bygger upp dig och som dessutom inte har några biverkningar?

Hoppas du har det eller ser till att hitta ett så snart som möjligt …

Fnurrans tre frågor

När min äldsta dotter, snart 22 år, var i 6-års åldern lärde hon mig något väldigt, väldigt bra. Jag hade hämtat henne på skolan och vi stod i hallen. Stämningen var väl inte på topp, kommer ihåg att jag var trött men framför allt hungrig.

Plötsligen stannade hon upp, satte händerna i sidan, tittade skarpt på mig och sa bestämt; “nej pappa, nu måste vi äta något för nu pratar vi med dom hårda bokstäverna!”. Älskade barn, haha … Så sant. Medan vi tyst satt och käkade vårat lilla mellanmål reflekterade jag på situationen. Vad hade jag lärt mig nu? Och någonstans i mig landade något, som jag sedan dess kallat det “Fnurrans tre frågor”.

Tänk så här …

OM det är en fnurra på tråden, dvs en irritation, meningskiljaktighet eller allmänt tjurigt - då ska jag ställa mig tre frågor:

• är jag trött?

• är jag stressad?

• är jag hungrig?

Om svaret är JA på EN av de frågorna så tar jag INTE diskussionen. Livet har lärt mig att det blir ju ändå inte bra. Oftast leder det till ÄNNU mer tjaffs och dålig stämning.

Och under åren som gått har jag ofta tänkt i tacksamhet över det min äldsta dotter lärde mig och all den ENERGI jag och de omkring mig sparat på användandet av “Fnurrans tre frågor”.

Sociala Arkitekter - Manövreraren

Du står där i fikarummet och så frågar plötsligen den där chefen, som du aldrig gillat, den där frågan som alla tycker är skitjobbig; “Så vad är din åsikt i den här frågan?”. Det lättsamma sorlet i fikarummet försvinner på en nanosekund och direkt vänds allas uppmärksamhet mot dig. Du känner hur pulsen stiger och hur tankarna har svårare att både få plats och få fart i huvudet - du har precis mött Manövreraren.

Manövreraren är en duktig social arkitekt, MEN … kanske inte med det uppsåtet vi vill ha i en frisk och sund organisation. Hen jobbar bara på att förstärka och säkra SIN position. Klassisk härskarteknik.

Men …

Vill vi sluta manövrera och istället lyfta fram och STYRKA den sunda kulturen i vår grupp är det faktiskt så enkelt att man frågar om ett RÅD istället för en ÅSIKT.

När du blir frågad om ett RÅD blir du framlyft i gruppen och du känner att du får bidra med det DU är bra på och du får prata om något DU känner dig trygg i. En gigantisk skillnad. Så fortsätt bygg på dina färdigheter som Social Arkitekt och fråga dina kollegor om RÅD.

Död åt positivitetsindustrin

Nej, det där mantrat “tänk positivt, så blir ALLT bra” - det funkar INTE på mig.

Kan ju villigt erkänna att det hade varit väldigt smidigt om så varit fallet, men …

Det funkar inte så. Varken universum eller våra hjärnor. Hade det funkat hade vi inte haft några sjukhus, inget missbruk, inga skilsmässor osv osv. Men vad är det jag säger då? Att allt “livet är en svår tid, sen dör vi”? Nej, tack och lov. Min stora lycka är att jag har haft förmånen att fått träffa många hjältar och fantastiska läromästare i mitt liv. Och här måste lyfta upp de underbara barnen när jag jobbade inom särskolan som lärde mig vikten av en positiv INSTÄLLNING. Det är något HELT annat än “tänk positivt så blir ALLT bra”. En positiv inställning förnekar inte skiten i livet. En positiv inställning löser inte allt och ger inga garantier för att allt ska bli så som vi själv vill. Men det ger en RIKTNING. Ett FOKUS. Och vi vet att “det vi fokuserar på, det växer”. Så en mening som alltid smyger omkring i min själ är “det är alltid NÅT som är bra”. Vilket INTE betyder att skiten i livet försvinner, men det eländiga skymmer inte min himmel. Och det där lilla som jag kan njuta av mitt i eländet kan ingen ta ifrån mig. För livet är inte rättvist, inte speciellt begripligt men samtidigt helt fantastiskt ibland. Men - det är alltid NÅT som är bra …

Jag är Ingenting

Som föreläsare får man ofta frågan om hur man vill bli introducerad. Och det är självklart viktigt i många fall att titlar, namn och bakgrunder stämmer. Men jag brukar säga att det räcker att säga mitt namn och att jag är INGENTING. De flesta tror då att jag skämtar, men icke … Jag är nämligen INGENTING. Tänk detta ENORMA universum. Alla miljarder (!) år som allt hållit på och vilken söt men jätteliten planet vi spenderar våra liv på. Och vilken galet kort tid homo sapiens har funnits. Samtidigt som vi är en flockvarelse så är det självklart viktigt att vara något av betydelse i flocken, gammalt tänkande men hela hjärnan är inte så uppgraderad. Så självklart är det, i det avseendet, viktigt med titlar, specialkompetenser etc.

Men vad händer då med publiken när de blir introducerade till en föreläsare som är “Ingenting”?

Jo, deras tankar stannar i nyfikenhet, istället för att ta en riktning eller placera mig i något fack.

För mig är det större, och mer praktiskt, att vara INGENTING istället för att vara förminskad av åhörarnas personliga erfarenheter och egna premisser. Det ryms nämligen VÄLDIGT mycket i att vara Ingenting.

“Det är nog fel på mig”

Vet inte hur många gånger jag suttit i individuella samtal med personer som varit modstulna, jätteledsna och förtvivlade över sig själva och sin situation i livet. Och de säger nästan alla samma sak; “det är nog fel på mig”, eller “jag är nog sjuk på nåt vis”.

Jag förundras över hur fort vi människor tappar vår orientering på världen omkring oss. Hur fort vi hamnar i övertygelsen om att “det är säkert bara JAG som har dom här problemen, alla andra verkar ju ha sådan koll och vara så lyckliga”.

Men det är lika befriande varje gång jag får möta deras tankar med: “nej, det tror jag inte alls”. De blir alltid lika förvånade och säger: “va, hur menar du?”. “Jo”, säger jag och fortsätter, “du har det tufft nu. Det är inget fel på DIG. Du har eller har haft en extremt tuff period bakom dig”.

Jag tänker många gånger på min första bil, en Volvo Amazon -65. Åh, vad jag älskade och hatade den bilen. Mest älskade, men … Det var EN sak jag lärde mig tidigt; när den RÖDA lampan lyste, då var det bara EN sak som gällde - STANNA bilen. Den läckte nämligen olja nåt otroligt. Och en motor utan olja, ja den skär och då är det över. Så det var ju aldrig att den röda lampan lyste och jag eller någon annan sa; “äsch, vi kör tio mil till, så har det nog lugnat sig”. För vi alla visste att en sådan bilmotor havererar utan olja. Enkelt.

Men är det inte lite märkligt då att vi människor hanterar oss själva lite minst sagt märkligt när den “röda lampan” lyser inom oss? När vår hälsa och vårt välbefinnande tänder röda lampan för att vi verkligen behöver stanna upp - DÅ, säger vi; “nej, jag kör lite till så går det säkert över”. Och så hamnar vi i något samtal, helt förstörda, och säger; “det är nog något fel på mig”.

Nej, min vän, du har det jobbigt nu. Kanske dags att gå i depå och få service? Den röda lampan brukar slockna då …