“Det är nog fel på mig”

Vet inte hur många gånger jag suttit i individuella samtal med personer som varit modstulna, jätteledsna och förtvivlade över sig själva och sin situation i livet. Och de säger nästan alla samma sak; “det är nog fel på mig”, eller “jag är nog sjuk på nåt vis”.

Jag förundras över hur fort vi människor tappar vår orientering på världen omkring oss. Hur fort vi hamnar i övertygelsen om att “det är säkert bara JAG som har dom här problemen, alla andra verkar ju ha sådan koll och vara så lyckliga”.

Men det är lika befriande varje gång jag får möta deras tankar med: “nej, det tror jag inte alls”. De blir alltid lika förvånade och säger: “va, hur menar du?”. “Jo”, säger jag och fortsätter, “du har det tufft nu. Det är inget fel på DIG. Du har eller har haft en extremt tuff period bakom dig”.

Jag tänker många gånger på min första bil, en Volvo Amazon -65. Åh, vad jag älskade och hatade den bilen. Mest älskade, men … Det var EN sak jag lärde mig tidigt; när den RÖDA lampan lyste, då var det bara EN sak som gällde - STANNA bilen. Den läckte nämligen olja nåt otroligt. Och en motor utan olja, ja den skär och då är det över. Så det var ju aldrig att den röda lampan lyste och jag eller någon annan sa; “äsch, vi kör tio mil till, så har det nog lugnat sig”. För vi alla visste att en sådan bilmotor havererar utan olja. Enkelt.

Men är det inte lite märkligt då att vi människor hanterar oss själva lite minst sagt märkligt när den “röda lampan” lyser inom oss? När vår hälsa och vårt välbefinnande tänder röda lampan för att vi verkligen behöver stanna upp - DÅ, säger vi; “nej, jag kör lite till så går det säkert över”. Och så hamnar vi i något samtal, helt förstörda, och säger; “det är nog något fel på mig”.

Nej, min vän, du har det jobbigt nu. Kanske dags att gå i depå och få service? Den röda lampan brukar slockna då …