Fikat som inte blev av, och bra så för att …

”Ska vi ta en fika på onsdag?”

”Nej, jag vill inte, jag har ont i huvudet.”

”Okej, då vill inte jag heller.”

Så enkelt kan det vara. Jag hade gärna tagit den fikan. Men respekten för att du inte mår bra väger tyngre än min lust till kanelbulle. För jag vill dig väl.

Det kallas emotionellt samtycke.

Samtycke är självklart. Men vad är den emotionella varianten?

Vi förstår samtycke när det gäller kroppen. Skiter jag i vad du känner och tar med dig ändå — det kallas kidnappning. Skiter jag i vad du känner när det gäller sex — det är våldtäkt. Inte konstigare än så.

Emotionellt samtycke är samma princip, fast för känslor. Att faktiskt känna in den andra istället för att manövrera eller köra över. Min lust till fika försvinner inte för att du säger nej. Men den får stå tillbaka, för din del väger tyngre just nu.

Härskarteknik i förklädnad

Läs den där texten utan omtanke och välvilja i botten, och den kan låta som vilken härskarteknik som helst — ”jag vet bäst vad du behöver”. Det är inte det jag menar.

Det emotionella samtycket säger: ”det är lugnt, vi tar en fika en annan gång.” Inte: ”jag bestämmer att du egentligen borde.” Skillnaden ligger i vem som äger känslan.

Varför det här är grunden för allt annat

Sårbarhet, ärlighet, konflikter som faktiskt löser sig i stället för att eskalera — allt det bygger på att båda parter litar på att den andra tar hänsyn till vad man faktiskt känner. Inte bara till vad man säger, eller vad som är bekvämast.

Det gäller partnern, barnen, kollegan som tvekar inför ett förslag på mötet.

Nästa gång du är på väg att köra över någons nej med ett gott syfte — stanna en sekund. Fråga dig om du precis skiter i vad den andra känner. Eller om du faktiskt vill dem väl.

Det är sällan svårare än så. Och sällan viktigare.

— Hasse Carlsson  |  hassecarlsson.se