Bron du inte visste fanns

Av alla relationsfiender jag stött på är det en som slår alla andra. Inte ilskan. Inte rädslan - skammen.

Skammen är som en gravt malign narcissist — allt handlar om den och dess behov. Och den vill alltid ha dig helt för sig själv.

Det som gör den så farlig

Skammen ger sig alltid på den du är. Inte det du gjort — det kan du ändra på. Utan den du är, i grunden. Det du inte kan göra något åt.

Och den gömmer sig gärna längst bak i bagaget, i din inre bil, och använder allt som finns där till sin fördel. Jag har mött människor som kraschat sig fram genom hela livets bilfärd utan att ens förstå att det var skammen som styrde.

Det värsta med skammen är att den håller dig ensam. Den är en ö. Och du har bott där länge. Längre än du minns.

Bron du inte trodde fanns

Men en dag ser du det. Ett brofäste. Nästan så du gnuggar dig i ögonen — men det är verkligt. Den enda bron som finns.

Den är smal. Du tvekar vid kanten. Men djupt under allt skammen viskat om vem du är, bor en längtan efter att leva ditt liv på riktigt. Fri och fullt ut. Och den längtan är starkare.

Du tar ett steg ut på sårbarhetens bro.

Vad som händer när du väl går

I samma stund du tar det steget väljer du att säga vad du verkligen tycker, verkligen känner — utan att veta hur det tas emot. Du slutar låta omvärlden ha tolkningsföreträde över din egen upplevelse. Det är exakt det skammen ville hindra dig från.

Brené Brown säger det bättre än jag kan: ”Sårbarhet är inte svaghet — det är födelseplatsen för kärlek.”

Vinden kan fortfarande föra med sig viskningar från ön du lämnade. Men nu vet du vad det är. Och du vet var du är.

Frågan är bara: hur vill du ha det härifrån?

— Hasse Carlsson  |  hassecarlsson.se