Därför räcker inte kompetens

Vi anställer för kompetens. Vi sparkar för beteende.

Det är inte mitt påhitt — det är ett mönster jag sett bekräftas om och om igen i 24 år av föreläsningar och samtal med organisationer av alla storlekar. Och det säger något viktigt om vad vi faktiskt behöver på en modern arbetsplats.

Kompetens är grunden — men inte taket

Missförstå mig inte. Kompetens är nödvändig. Du ska kunna ditt jobb. Du ska ha rätt verktyg, rätt kunskap, rätt erfarenhet.

Men kompetens löser inte konflikten med din kollega. Det löser inte känslan av att du aldrig blir sedd. Det löser inte att du reagerar med ilska när din chef ger dig feedback.

De problemen bor någon annanstans. I relationen till dig själv.

Den saknade pusselbiten

I moderna organisationer pratar vi mycket om ledarskap. Om kultur. Om kommunikation. Det är bra och viktigt.

Men vi glömmer ofta individnivån. Varje kultur byggs av individer. Varje samarbete börjar i en människa. Och om den människan saknar förmågan att leda sig själv — att märka vad som händer i sig själv innan det händer mellan oss — spelar strukturen liten roll.

Självledarskap är den pusselbiten.

Det handlar inte om att vara perfekt

En vanlig missuppfattning är att självledarskap handlar om att alltid vara lugn, alltid säga rätt sak, aldrig tappa det. Det gör det inte.

Det handlar om att märka lite tidigare vad som händer i dig. Om att ha en relation till dina egna reaktioner, dina egna mönster, dina egna starka sidor och dina blinda fläckar.

Den relationen påverkar allt du gör tillsammans med andra.

Organisationens egentliga utmaning

De flesta organisationer saknar inte kompetens. De saknar synk. Och synk kräver att individer förstår sig själva tillräckligt bra för att faktiskt kunna möta någon annan.

Det är därför jag hävdar att självledarskap inte är en mjuk fråga. Det är en strategisk fråga. Det är skillnaden mellan en organisation som bara jobbar samtidigt — eller en som faktiskt jobbar ihop.