Tonåringen med armarna i kors
I min bok Emotionellt Självledarskap beskriver jag känslorna som medresenärer och dom sitter bak i min minibuss. Och självledarskap handlar ju att vara förare i den där minibussen genom livet. Och som förare utveckla och förstå färdigheter som gör färden så bra som möjligt.
Men det är nog bra att börja med att möta, förstå och skapa en relation till mina medresenärer. Mina känslor. Den arga femåringen har fått mest uppmärksamhet hittills. Men längst bak, med armarna i kors och blicken ut genom fönstret, sitter en till.
Tvivlet. Sexton år gammal.
”Det kommer aldrig funka”, suckar han. ”Det är så meningslöst.” Ingen har frågat honom. Han säger det ändå.
Varför just tvivlet är så förrädiskt
Ilskan skriker, så du hör den direkt. Tvivlet viskar — och det gör det svårare att upptäcka innan det redan format hur du ser på situationen. Du tackar inte nej till ett projekt för att du bestämt dig. Du tackar nej för att en sextonåring i baksätet redan avgjort saken åt dig, utan att du märkte att han tog ordet.
Precis som alla dina andra medresenärer ljuger tvivlet inte. Men det berättar sällan hela sanningen. Det är en signal, inte ett faktum.
Möt honom, kör inte med honom
Samma regel gäller tvivlet som alla andra i baksätet: han får tycka vad han vill. Men - han får inte ta ratten.
Skillnaden är att tvivlet ofta är svårare att bemöta med samma raka fråga som funkar på ilskan (”vad är det som gör dig så arg just nu?”). Tvivlet svarar hellre på en annan fråga: vet jag det här — eller känns det bara så?
Det är inte samma sak. Och just den skillnaden är ofta nog för att en stängd dörr ska gå upp en glipa.
Var får sextonåringen sin världsbild ifrån?
Ofta från bagaget. Ett tidigare misslyckande som aldrig riktigt bearbetades, en gång du blev avvisad, en besvikelse som fick sätta sig i väggarna istället för att få plats att kännas färdigt. Tvivlet lånar ord av det du burit med dig länge — och klär om dem till att handla om just den här situationen, just nu.
Så nästa gång tvivlet sitter där med armarna i kors och viskar att det aldrig kommer funka — tacka honom för informationen. Fråga honom vad han egentligen är rädd för. Och kör vidare. Med ett leende och ett stadigt tag om ratten.
— Hasse Carlsson | hassecarlsson.se