Att gå isär - utan att släppa taget om föräldraskapet

Samtal om “Konsten att gå isär som par, men aldrig som föräldrar”.

”Vi gick isär som par – men aldrig som föräldrar.”
Det är en mening som Hasse Carlsson först sa i förbifarten. Men den fastnade. Och det var inte bara för att den lät fint. Det var för att den sa något viktigt. Något sant.

I Evas Relationspodd berättar Hasse om bakgrunden till sin bok Konsten att gå isär som par men aldrig som föräldrar. Det är en bok som inte väjer för det svåra – men som gör det enkelt. En mikroguide för föräldrar i separation, skriven i ett format som faktiskt går att ta till sig när livet rasar.

Och det är just det som är poängen: när man har fullt upp med att orka – orkar man inte läsa 300 sidor forskning. Då behöver man något som är rakt, varmt och mänskligt. Något som inte kommer med pekpinnar, utan med ögonkontakt.

Vad är problemet?

Många barn växer upp i hem där kylskåpskylan är konstant. Där de vuxna kanske inte längre bråkar högt – men inte heller pratar. Och mitt i detta står barnet, som plötsligt förväntas navigera mellan två världar, två hem, två känslolägen. Det är här Hasses bok träffar så rätt.

Analysen?

Vi blandar lätt ihop våra egna behov med barnens. I en separation kan våra egna känslor – ilska, sorg, besvikelse – bli så stora att vi glömmer vem som egentligen behöver skydd. Och som Hasse så träffsäkert säger: barnen är de enda i separationen som inte haft något val. Det minsta vi kan göra är att ge dem den värdighet och trygghet de har rätt till.

Så vad är lösningen?

Att ställa rätt frågor. Som:
”Vad vill du att dina barn ska kunna säga om separationen om 15 år?”
Att vara ärlig – men aldrig brutalt. Sanningen men inga detaljer. Att skilja på barnets behov och våra egna. Att aldrig göra barnet till budbärare, domare eller terapeut. Och kanske viktigast av allt: att ta ansvar för vår egen utveckling, så att vi kan möta barnet där det är – inte där vi tycker att det borde vara.

En punchline som stannar kvar?

Det handlar inte om att vara felfri – utan om att vara vuxen. Närvarande. Mänsklig.
Och ibland räcker det faktiskt väldigt långt.