Inget växer i is

Det finns ett begrepp som fastnat i mig sedan jag stötte på det.

Frusen sorg.

Obearbetad sorg som inte fått röra sig, inte fått ta plats, inte fått genomlevas — stannar kvar. Den fryser. Den lägger sig som ett lager av is runt det som hände.

Och inget växer i is.

Sorg är inte ett val

Vi pratar sällan om sorg i arbetslivet. Det är en privatsak, tänker vi. Och det stämmer att sorg ofta har sin rot i det privata.

Men konsekvenserna syns på jobbet. I kommunikation. I hur vi hanterar motgångar. I hur vi reagerar på feedback. Förmågan till samarbete.

Den som bär på frusen sorg — en försvunnen relation, en förlust, ett liv som tog en vändning man aldrig bearbetade — bär det med sig överallt.

Att genomleva, inte uppleva

Jag har lärt mig en skillnad som förändrat hur jag ser på det här:

Sorg är inget du upplever. Det är något du genomlever.

Att uppleva betyder att det händer dig, utifrån och in. Att genomleva betyder att du rör dig igenom det — med kroppen, med känslan, med tid.

Sorgen vill inte ignoreras. Den vill tas på allvar.

Och den tinar i kontakt — med dig själv, och med andra. Inte av sig självt, och definitivt inte genom att hålla det borta.

Det är inte svaghet

Att söka hjälp med det tunga är lika självklart som att söka hjälp med ett brutet ben.

Benet syns. Sorgen gör inte alltid det. Men den är lika verklig — och lika viktig att ta hand om.

För du är värdefull.

— Hasse Carlsson  |  hassecarlsson.se