Alla borde knarka

Ja, jag tycker faktiskt det.

Det har definitivt räddat mitt liv.

De som känner mig väl kanske blir lite fundersamma nu, jag har nämligen aldrig knarkat. Har aldrig rökt. Jag har faktiskt aldrig ens varit full. Nej, jag vet, i det här landet är det en fribiljett till gruppen “människor man tittar lite misstänksamt på”. Men så är det, folk tjatade till jag var 18 år - då fick dom en chaufför så då blev det lugnt. Att jag dessutom är musiker, alltid känt mig trygg på scenen och alltid haft tjejkompisar - ja, alkoholen har ju inte erbjudit mig något för att “våga” eller “känna mig säkrare” eller dylikt.

Men, varför tycker jag att alla borde knarka?

Jo, jag tror att vi Homo Sapiens inte kommit längre i vår utveckling utan att vi behöver det.

Frågan är vilket knark vi behöver. Det som vi vardagligen kallar knark och som är olagligt tycker jag är skit. Det behöver vi ju inte ringa Nobelkommittén för att få bekräftat - vi vet att det är skit på alla plan. Personligen hatar jag det knarket. Jag hatar allt det gör och förstör, men inte missbrukarna - knarket.

Men vad finns det för BRA knark då?

I mitt fall är musiken mitt knark.

Älskar att sitta och jobba med en låt. Spela in. Producera. Se den växa fram. Lägga på mer instrument och bara förlora mig i det. Har ingen aning om tid, har ingen aning om bekymmer eller jobbigheter. Jag är bara där och då. Mitt i den kreativa, underbara bubblan.

Samma sak när jag sitter begraven i mina föreläsningsuppdrag eller skriver på nästa bok - magi.

Jag är helt övertygad om att både du och jag verkligen behöver förlora oss i något på regelbunden basis. Sedan om det är skogspromenader, träna, porslinsmålning, spela gitarr eller spela karate - spelar ingen roll, men vi kommer må bättre av det.

Om jag får tänka högt så är nog inte träning och rörelse ett knark, det är mer som syret - vi måste ha det hela tiden.

Men vad är DITT knark?

Vad gör du när du behöver koppla ifrån det som stormar runt i din värld?

För alla människor har ett svart hål i sig och Homo Sapiens vill vara hel så vi försöker fylla det.

Frågan är om du försöker fylla det med något utifrån, t ex dåligt knark, alkohol, sex, shopping, spela bort pengar, ELLER …

Har du något BRA knark som inte slår sönder ditt liv utan fyller dig inifrån och som bygger upp dig och som dessutom inte har några biverkningar?

Hoppas du har det eller ser till att hitta ett så snart som möjligt …

Fnurrans tre frågor

När min äldsta dotter, snart 22 år, var i 6-års åldern lärde hon mig något väldigt, väldigt bra. Jag hade hämtat henne på skolan och vi stod i hallen. Stämningen var väl inte på topp, kommer ihåg att jag var trött men framför allt hungrig.

Plötsligen stannade hon upp, satte händerna i sidan, tittade skarpt på mig och sa bestämt; “nej pappa, nu måste vi äta något för nu pratar vi med dom hårda bokstäverna!”. Älskade barn, haha … Så sant. Medan vi tyst satt och käkade vårat lilla mellanmål reflekterade jag på situationen. Vad hade jag lärt mig nu? Och någonstans i mig landade något, som jag sedan dess kallat det “Fnurrans tre frågor”.

Tänk så här …

OM det är en fnurra på tråden, dvs en irritation, meningskiljaktighet eller allmänt tjurigt - då ska jag ställa mig tre frågor:

• är jag trött?

• är jag stressad?

• är jag hungrig?

Om svaret är JA på EN av de frågorna så tar jag INTE diskussionen. Livet har lärt mig att det blir ju ändå inte bra. Oftast leder det till ÄNNU mer tjaffs och dålig stämning.

Och under åren som gått har jag ofta tänkt i tacksamhet över det min äldsta dotter lärde mig och all den ENERGI jag och de omkring mig sparat på användandet av “Fnurrans tre frågor”.

Sociala Arkitekter - Manövreraren

Du står där i fikarummet och så frågar plötsligen den där chefen, som du aldrig gillat, den där frågan som alla tycker är skitjobbig; “Så vad är din åsikt i den här frågan?”. Det lättsamma sorlet i fikarummet försvinner på en nanosekund och direkt vänds allas uppmärksamhet mot dig. Du känner hur pulsen stiger och hur tankarna har svårare att både få plats och få fart i huvudet - du har precis mött Manövreraren.

Manövreraren är en duktig social arkitekt, MEN … kanske inte med det uppsåtet vi vill ha i en frisk och sund organisation. Hen jobbar bara på att förstärka och säkra SIN position. Klassisk härskarteknik.

Men …

Vill vi sluta manövrera och istället lyfta fram och STYRKA den sunda kulturen i vår grupp är det faktiskt så enkelt att man frågar om ett RÅD istället för en ÅSIKT.

När du blir frågad om ett RÅD blir du framlyft i gruppen och du känner att du får bidra med det DU är bra på och du får prata om något DU känner dig trygg i. En gigantisk skillnad. Så fortsätt bygg på dina färdigheter som Social Arkitekt och fråga dina kollegor om RÅD.

Död åt positivitetsindustrin

Nej, det där mantrat “tänk positivt, så blir ALLT bra” - det funkar INTE på mig.

Kan ju villigt erkänna att det hade varit väldigt smidigt om så varit fallet, men …

Det funkar inte så. Varken universum eller våra hjärnor. Hade det funkat hade vi inte haft några sjukhus, inget missbruk, inga skilsmässor osv osv. Men vad är det jag säger då? Att allt “livet är en svår tid, sen dör vi”? Nej, tack och lov. Min stora lycka är att jag har haft förmånen att fått träffa många hjältar och fantastiska läromästare i mitt liv. Och här måste lyfta upp de underbara barnen när jag jobbade inom särskolan som lärde mig vikten av en positiv INSTÄLLNING. Det är något HELT annat än “tänk positivt så blir ALLT bra”. En positiv inställning förnekar inte skiten i livet. En positiv inställning löser inte allt och ger inga garantier för att allt ska bli så som vi själv vill. Men det ger en RIKTNING. Ett FOKUS. Och vi vet att “det vi fokuserar på, det växer”. Så en mening som alltid smyger omkring i min själ är “det är alltid NÅT som är bra”. Vilket INTE betyder att skiten i livet försvinner, men det eländiga skymmer inte min himmel. Och det där lilla som jag kan njuta av mitt i eländet kan ingen ta ifrån mig. För livet är inte rättvist, inte speciellt begripligt men samtidigt helt fantastiskt ibland. Men - det är alltid NÅT som är bra …

Jag är Ingenting

Som föreläsare får man ofta frågan om hur man vill bli introducerad. Och det är självklart viktigt i många fall att titlar, namn och bakgrunder stämmer. Men jag brukar säga att det räcker att säga mitt namn och att jag är INGENTING. De flesta tror då att jag skämtar, men icke … Jag är nämligen INGENTING. Tänk detta ENORMA universum. Alla miljarder (!) år som allt hållit på och vilken söt men jätteliten planet vi spenderar våra liv på. Och vilken galet kort tid homo sapiens har funnits. Samtidigt som vi är en flockvarelse så är det självklart viktigt att vara något av betydelse i flocken, gammalt tänkande men hela hjärnan är inte så uppgraderad. Så självklart är det, i det avseendet, viktigt med titlar, specialkompetenser etc.

Men vad händer då med publiken när de blir introducerade till en föreläsare som är “Ingenting”?

Jo, deras tankar stannar i nyfikenhet, istället för att ta en riktning eller placera mig i något fack.

För mig är det större, och mer praktiskt, att vara INGENTING istället för att vara förminskad av åhörarnas personliga erfarenheter och egna premisser. Det ryms nämligen VÄLDIGT mycket i att vara Ingenting.

“Det är nog fel på mig”

Vet inte hur många gånger jag suttit i individuella samtal med personer som varit modstulna, jätteledsna och förtvivlade över sig själva och sin situation i livet. Och de säger nästan alla samma sak; “det är nog fel på mig”, eller “jag är nog sjuk på nåt vis”.

Jag förundras över hur fort vi människor tappar vår orientering på världen omkring oss. Hur fort vi hamnar i övertygelsen om att “det är säkert bara JAG som har dom här problemen, alla andra verkar ju ha sådan koll och vara så lyckliga”.

Men det är lika befriande varje gång jag får möta deras tankar med: “nej, det tror jag inte alls”. De blir alltid lika förvånade och säger: “va, hur menar du?”. “Jo”, säger jag och fortsätter, “du har det tufft nu. Det är inget fel på DIG. Du har eller har haft en extremt tuff period bakom dig”.

Jag tänker många gånger på min första bil, en Volvo Amazon -65. Åh, vad jag älskade och hatade den bilen. Mest älskade, men … Det var EN sak jag lärde mig tidigt; när den RÖDA lampan lyste, då var det bara EN sak som gällde - STANNA bilen. Den läckte nämligen olja nåt otroligt. Och en motor utan olja, ja den skär och då är det över. Så det var ju aldrig att den röda lampan lyste och jag eller någon annan sa; “äsch, vi kör tio mil till, så har det nog lugnat sig”. För vi alla visste att en sådan bilmotor havererar utan olja. Enkelt.

Men är det inte lite märkligt då att vi människor hanterar oss själva lite minst sagt märkligt när den “röda lampan” lyser inom oss? När vår hälsa och vårt välbefinnande tänder röda lampan för att vi verkligen behöver stanna upp - DÅ, säger vi; “nej, jag kör lite till så går det säkert över”. Och så hamnar vi i något samtal, helt förstörda, och säger; “det är nog något fel på mig”.

Nej, min vän, du har det jobbigt nu. Kanske dags att gå i depå och få service? Den röda lampan brukar slockna då …